Hej Maggan!
Hälsningar från Nkinga, där vi nu har jobbat på ett tag. Senaste veckorna har tillbringats på medicinska avdelningen. Arbetet bjuder sannerligen på en del utmaningar olika dem i Sverige. HIV-patienterna dominerar på avdelningen, många kommer in svårt utmärglade med långt framskriden sjukdom och svåra följdsjukdomar. Även om behandling finns utan kostnad är det många som av olika anledningar inte tar den. Ibland känner man inte till sin sjukdom förrän den är långt framskriden, ibland undviker man kontakt med vården till förmån för traditionell medicin och ibland påbörjas behandling men avslutas då personen känner sig bättre. Många går det dåligt för och de avlider i de sjukdomar som följer, men några lyckas vi också rädda livet på.
För ett tag sedan kom en kvinna runt 30 år in, också med HIV. Vid intagningen hade man bedömt att hon hade malaria, men trots behandling för detta blev hon snabbt sämre. Hon visade tecken på hjärnhinneinflammation, en extremt allvarlig infektion, och efter ett dygn låg hon i djup koma. Prognosen är usel, och ingen trodde att hon skulle leva mer än någon dag, men vi satte in kraftig behandling och gav föda genom en tub i svalget. Efter ca 1 vecka i koma började hon visa tecken på att vakna upp, och sakta återkom hon till livet, efter att ha stått med mer än en fot i graven. Härom veckan kunde hon till vår stora glädje skrivas ut till sitt hem igen, medtagen men ändå i god form.
Alla patienter är dock inte så sjuka. För några dagar sedan sattt en hel internat-skolklass 10-åringar i uniform utanför mottagningen när vi kom dit. När vi började prata med dem nämnde alla samma problem: ont i magen, men ingen diarré, feber eller andra allvarliga symtom. När vi frågade ett par av dem om de längtade hem började de gråta. Det visade sig att den nya terminen hade börjat för ett par dagar sedan, och längtan efter föräldrarna hade smittat som en löpeld! De fick återvända med några tröstande ord.
Många hälsningar från oss i Nkinga!
Emmy och Jon